På söndag ska jag ha familjen över på kalas. Det är bara de närmaste men vi blir ändå 25 stycken, som det ser ut nu. Nej, vi är ingen ”kärnfamilj”. Förr i tiden var man många runt bordet för att vuxna satte barn till världen som duracellkaniner. I dag är det mer ett resultat av att vi skiljer oss så mycket, ibland flera gånger under en livstid, och träffar nya partners som i sin tur har barn från tidigare förhållanden. På så sätt tillkommer en mängd styv-, plats-, och bonusmänniskor i det som tidigare var en traditionell kärnfamilj.
Vad är bäst då bäst enligt mig som känt på båda? En svår fråga, som inte har något klart svar. Det finns för- och nackdelar även med familjeuppbyggnader. Som med allt beror det på när, hur och varför? I min familj är vi många. Det är en hög ljudnivå, inte alls säkert att man får en syl i vädret men kärleken finns där och det är ändå huvudsaken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar