Jag har gapat i mer eller mindre en halvtimme. Jag är öm i munnen och mina käkmuskler värker. Jag har varit hos tandläkaren. Det är plågsamt, på riktigt. Inte för att min tandläkare är hemsk, nej hon är jätteduktig. I dag var det dock en vikarie men även hon var oerhört vänlig och förstående.
Men det är inte där problemet ligger, det är vad de gör med mig, i min mun. Jag ligger där bakåtfälld och hjälplös medan tandläkaren tornar upp sig ovanför mig. "Gapa stort!" Jag öppnar munnen två centimeter. "Ännu större", befaller tandläkaren. Jag ger henne några millimeter till, så att hon åtminstone får in instrumenten mellan mina läppar. Och det är nu det börjar. En halvtimmes hård kamp mellan mig som vill pressa ihop och tandläkaren som försöker bända upp.
Hon börjar med att ta bilder på tänderna. In med den där hårda och vassa plastbiten i munnen. Kan ingen uppfinna en bättre metod? Efter bilder som inte visar några hål är det dags att skrapa tandsten. Blod kommer att flyta, detta vet jag av erfarenhet. Tandläkaren rispar runt med sitt krokformade redskap. Hon ser (och hör) hur jag lider och säger vänligt: "Tänk på semestern. Vad ska du göra då?" Jag försöker fantisera fram ringmur och raukar, men det är svårt, ja omöjligt. Och ännu svårare är det att svara någon med en stor krok instucken i munnen.
Tandläkaren raspar runt länge, alldeles för länge och sedan ska tänderna putsas. Efteråt spottar jag några liter blod och under tiden får jag stränga förmaningar att börja använda eltandborste samt tandtråd varje dag. "Då kanske du slipper det här nästa gång du kommer hit", säger tandläkaren. Hallelujah! Jag skyndar mig hem, rotar fram eltandborsten och sätter den på laddning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar