Jag gnisslar tänder på natten, eller rättare sagt jag tror att så är fallet. Helt säker kan jag ju inte vara eftersom jag sover när det händer. Kanske pressar jag ihop tänderna, något måste jag i alla fall göra för jag har ont när jag vaknar. Ont i käkarna och ont i tänderna. Häromdagen såg jag en man på bussen vars käkmuskler arbetade oavbrutet. Jag undrar vad han tänkte på där han stod och bet ihop tänderna så hårt. Om han funderade på något just då i den stunden eller om stressen pulserade runt i blodet. Jag önskar att jag hade haft mod att le mot honom och säga: "Slappna av, det kommer att ordna sig."
För så försöker jag att tänka när värken i käkar och tänder nästan är mig övermäktig.
Tyst för mig själv viskar jag:
Ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar