Satte mig i bilen och brummade till mammsen i Sollentuna. Hihi, ja det var nästan sant. Visserligen är jag numera bilägare men så galen att jag frivilligt sätter mig och kör i kombinationen mörker och rusningstrafik har jag inte blivit än. Nej, jag tog min övernattninsgryggsäck och min datorväska och hoppade på närmsta buss istället. Efter 45 minuter och fyra byten var jag framme. Och gissa vem som mötte mig i dörren med finaste svansen i gungning? Ja, Duffy såklart. Hon har ju sovit över här hos bästa hundpolaren Gusten, och det bör tilläggas att även han med sin lurviga svans hälsade mig varmt välkommen.
De är så fina ihop, Duffy och Gusten. Gosas och pussas. Duffy är så lugn med Gusten, vilket är magiskt att se om man vet hur hon beter sig annars när hon träffar hundar. Nu ligger hon här på sängen bredvid mig. Hon har ett litet bandage på benet eftersom hon varit hos veterinären i dag och tagit levervärden. Dessa var bra, hallelujah! Enligt veterinären är hennes oroliga mage ett resultat av stressen hon känner utomhus under promenaderna då hundradarn sätts igång: "Är det inte en hund som kommer där?" "Nähe det var en pulka, men där borta då?" Somliga skulle kanske kalla henne hysterisk, andra ett nervvrak. Jag kallar hennes Världens bästa Duffy med problem som vi ska lösa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar