Japp, så var men hemma igen då efter en promenad vid Vinterviken, en promenad som innehöll sol och natur samt en hel del hundar, skällande och dans på bakbenen. Duffy var i gasen som vanligt. Så fort hon ser något som rör sig så höjs öronen, kroppen blir på helspänn och ögonen spanar för att se om det är en hund som är på ingång. Detta är hanterbart om jag ser hunden före Duffy och kan gå med henne åt andra hållet. Men är det däremot Duffy som med sin spejarblick får syn hunden först, ja då är hon snabbt igång med sin dans och sitt skrål.
Jag undrar vad hon säger med sitt skällande. Hon vill ju fram och hälsa på hundarna hon ser men samtidigt måste hon ju utstråla osäkerhet eller ilska eftersom många hundar ryter ifrån åt henne om de väl hälsar på varandra. I skogen i dag kom en lös hund springande. Duffy och hunden gick långsamt fram till varandra och nosade, men så var Duffy för ivrig och gåpåig så den andra hunden visade tänderna, vilket resulterade i att Duffy började flyga omkring (hon var då kopplad så vi fick snabbt bort henne).
När vi åkte hem och och Duffy får se andra hundar genom bilrutan så spetsar hon öronen men hon skäller inte. Alltid något :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar