Då blir jag så innerligt glad...

När Duffy går fint i kopplet och ser andra hundar men varken skäller eller studsar runt i kopplet, då blir jag så innerligt glad. För under sådana promenader känner jag att vår träning med henne ger resultat, att det finns en möjlighet att hon en dag blir en "normal" hund. En sådan promenad hade hon och jag imorse. Oj, vad jag var stolt matte då. Det är dessa stunder som gör att jag orkar kämpa vidare med henne. Världens bästa Duffy. Nu ska hon få ett mumsigt ben att gnaga på. Min lilla älskling!