När det brittiska programmet "Supernanny" sändes i tv tyckte jag det var ren galenskap. Uppfostra barn med uppenbara emotionella problem framför en kamera och sedan visa det för en miljonpublik, bara tanken är skrämmande. Men de inblandade barnen far inte illa av detta, försvarar sig Nanny-förespråkarna.
Okej, och vem är de att avgöra detta? Dessa barn mår ju redan så dåligt över sin livssituation, så hur skulle någon märka om de plötsligt mådde ännu sämre?
Men sådana här program säljer, vilket Svt nu insett. Fast varför ta brittiska barn när vi har tusentals här på hemmaplan som mår dåligt, resonerade någon samvetslös idékläckare på kanalen. Hurra, ropade övriga medarbetare, vi gör vårt eget program. Japp, och så blir det också. Låt mig presentera ”Ett fall för Louise”. I programmet träffar och hjälper psykoterapeuten Louise Hallin familjer där barnen tycker att deras föräldrar beter sig fel, som Nanny alltså fast omvänt.
Och jag håller visserligen med om att barnen och inte minst deras föräldrar är i stort behov av professionell hjälp, men att utnyttja deras sårbarhet för att göra bra underhållning, det är inte rätt metod. Man hänger ut dessa barn, kablar ut dem över världen och tycker samtidigt att man gör dem en god gärning, det går liksom inte ihop.
Hör vad en professor i pedagogik tycker om programmet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar