Jag föll för Alicia

En nivåhöjning i trottoaren. Min vrist vek sig. Hjärnan signalerade varning och på en mikrosekund vred sig min kropp några decimeter åt vänster, bort från den hårda asfalten och mot gräset. Och sedan föll jag, som i slowmotion såg jag hur marken kom allt närmre. Och det hade inte varit lika läskigt om jag varit ensam i mitt fall. Men det var jag inte. I min famn bar jag min brorsdotter, vi var alltså två som var på väg neråt.

Det är märkligt hur vi fungerar ändå, det var som att min kropp och jordens dragningskraft enades om att "okej, neråt men långsamt". Jag och Alicia föll, men inte värre än att den väntade smällen uteblev och istället fick vi en mjuk landning i gräset. Visst det resulterade visserligen i en värkande vrist, lite gråt och en skamsen jag, men några minuter senare kunde vi skratta åt det inträffade och modiga Alicia vågade åter klättra upp i fasters famn.

Titta här: Min look alike - vi dras mot jorden!


En stund senare - en glad Alicia intar teve-ställningen framför Pippi.