Julpimpet som kom av sig...

Min lägenhet ligger på femte våningen, högst upp. I kväll när jag kom från jobbet och såg huset från utsidan skämdes jag. I samtliga lägenheter under min glittrande det ljusslingor på balkongerna och i fönstren tävlade adventsljusstakarna om att lysa starkast. Högst upp på femte våningen var det dock kolsvart, det enda som syntes var en svag siluett av balkongen. Jag tyckte synd om min lägenhet och därför åkte jag inte ens upp med matkassarna först utan tryckte istället ned hissen till källarförrådet. Här skulle hämtas julpynt!

Och utan att ens ta av mig min varna dunjacka satte jag igång att riva runt blad kartongerna. Kartonger fullproppade med böcker är tunga, men jag tog i för både kung och fosterland, nu skulle här julpimpas i lägenheten. Och där, längst bort längst ner skymtade jag något som liknade en röd luva.

Klick! För miljöns skull (och kanske lite för ekonomin i bostadsrättsföreningen) så släcks ljuset automatiskt efter en viss tid. Så där stod jag i bäckmörkret och visste knappt vad som var fram och bak. Jag var omringad av kartonger tunga som bly och ljusknappen satt vid dörren några meter bort. Med krafter á la Magnus Samuelsson sköt jag undan kartongerna och famlade i blindo fram till målet.

Klick! Varde ljus. Jag fick upp några små tomtefigurer och en halmkrans, för det var vad som fanns i just den kartongen. Dock nöjde jag mig med detta då jag varken hade ork eller lust att fortsätta mitt sökande. Lite åt gången är mitt motto när det gäller julpimp, i alla fall ikväll.


Ingen jul utan mina små tomtar.