Kom att ha en intressant diskussion med en kollega på lunchen i dag. Det hela tog sin början i att min kollega såg en man som han tyckte var lik Bert Karlsson och detta ledde vidare till frågan: Hur kommer det sig att en del människor i stort sett kan säga och göra vad som helst och komma undan med det?
Ta Bert Karlsson till exempel. I början av 1990-talet grundade han och Ian Wachtmeister det politiska partiet Ny Demokrati som snabbt fick kritik för att vara främlingsfientligt. I boken Lasermannen ges partiet en betydande roll till det då rådande samhällsklimatet, och även om jag inte anser att man kan skylla en ensam galnings verk på Ny Demokrati, så kan det mycket väl ha spett på hans ilska.
Nåväl, tillbaka till Bert Karlsson och dagens lunchsamtal. Både före och efter sin tid i partiet har herr Karlsson uttryckt rätt radikala åsikter kring svensk invandrarpolitik. Jag anklagar inte Bert Karlsson för att han vågar stå för sina åsikter, utan snarare resten av oss (merparten i alla fall) som fördömer hans åsikter men samtidigt skrattar hjärtligt åt honom i teveprogram som Talang och Berg flyttar in.
En annan som kläcker grodor stup i kvarten men som ändå står stadigt i våra folkhemshjärtan är Carola. I tidningen QX uttryckte hon för några år sedan sin åsikt om homosexuella: ”För mig kommer homosexualitet alltid att vara något onaturligt.” Vilken idiot, tänker vi, samtidigt som vi jublar åt henne i Melodifestivalen.
Och ta Paolo Roberto, sa min kollega. Han slog ner människor och förstörde deras liv, och nu gör han teve och böcker på löpande band.
På ett sätt är allt det här givetvis positivt, för det visar att vi är förlåtande i vår inställning till våra medmänniskor. Att fela är mänskligt. Men samtidigt är det ju rätt mycket dubbelmoral vi omger oss med. Usch och fy, hon/han är inte klok, ena stunden. För att i nästa köpa Carolas julskiva, skratta åt Bert Karlssons buskishumor och rösta fram Paolo Roberto till årets papa.
Världens bästa Karlsson :P
SvaraRadera