Idag kraschade min dator på jobbet. Det var vid tiotiden som den helt plötsligt bara fick nog, gav upp, eller vad det nu var frågan om. Jag bönade och bad, öste komplimanger över den och klappade vänligt men bestämt på hårddisken, men icke.
Min dator hade som man säger ”hängt sig”, ett för övrigt väldigt märkligt uttryck. När min snälla sida inte gav något resultat började irritationen krypa i mig. ”Nu skärper du dig förbaskade dator”, väste jag fram mellan tänderna. Okej, riktigt så sa jag väl inte, men det kan ju faktiskt finnas barn som läser detta. Men inte heller hot och slag bet på min dator, den hängde helt enkelt kvar någonstans därute i cyberrymden och hade ingen tanke på att komma tillbaka. Min puls närmade sig max, min ansiktsfärg gick från blekbeige till högröd, mina tänder gnisslade som ett tåg vars lokförare tvingas tvärbromsa. Jag tryckte ner samtliga bokstäver, siffror och andra krumelurer på tangentbordet samtidigt, men inget, noll, nada hände…
Grrr, monstret i mig var på väg ut. Fort! Jag kastade mig ner på golvet och ryckte ut sladden. Poff! Datorn som hängt sig var nu död. I med sladden igen, återupplivningsförsök. Surr surr (eller hur en dator nu låter). På den tionde sekunden återuppstod den. Min puls var nu nere i 60, mitt ansikte mer rosa än rött och de tänder som fortfarande satt kvar pustade tacksamt ut.
Och plötsligt skämdes jag. För att en dator nästan hade fått mig att bli ett monster. En dator som hängde sig, som dog och som återuppstod. Vilken onödig stress, vilken urbota dum sak att bli arg på. All den energi som gick åt till att förbanna datorn, tänk om jag använt den till vettigare saker, som verkligen betyder något…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar